Vägen till kontemplation

Varje ögonblick och varje händelse i varje människa liv på jorden sår någonting i hennes själ. För alldeles som vinden bär med sig tusenden av osynliga och synliga bevingade frön, så för tidens ström med sig frön till andligt liv som oförmärkt kommer till vila i människors sinnen och viljor.
Ur boken

Hur bevarar man en kontemplativ livshållning mitt i en värld som slits åt alla håll? Det var inte minst denna fråga som fick Thomas Merton att år 1941 gå in i trappistklostret Gethsemani i Kentucky.

Och det är frågan om hur man finner svar på sin innersta längtan och hittar fram till en livshållning som förenar både de inre och yttre aspekterna av mänskligt liv, som gjort Vägen till kontemplation till den andliga klassiker den i dag är. För Merton var det en självklarhet att den inre och yttre vägen måste hållas samman och att den var möjlig att gå för var och en oavsett livssituation, den var inte enbart till för dem som levde i kloster.

Mertons sätt att förmedla detta budskap har gjort honom till en av förra århundradets mest uppskattade andliga vägledare, såväl inom som utanför kyrkan. Han hade en förmåga att inom till synes vitt skilda områden öppna nya perspektiv som förde läsaren längre in i det fördolda livets hemligheter.

Att finna vägen till kontemplation var för Merton, i likhet med den kristna traditionens mystiker, att leva i och gestalta det kärlekens mysterium som Gud kallat människan till. Det är att skåda vad ”inget öga har sett och inget öra hört” och så utbrista: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig!”
Peter Halldorf i förordet

Thomas Merton var trappistmunk och räknas till en av vår tids ledande teologer. Han dog genom olyckshändelse 1968. Han har publicerat ett 50-tal böcker i olika ämnen och finns översatt till många språk.